Jag sa till mina vänner att det kommer bli vinst för oss ikväll, så de kunde vara lugna. T var inte så lugn och R var inte lugn alls. Jag dock var coolare än is. :)

 

I andra perioden så var farten där, passningarna var ännu bättre och det gick liksom snabbare över hela isen. Det resulterade i 1-1 av Nygga (kanonen himself) och där och då skrek jag rakt ut av glädje och ställde mig upp. Det var också där och då som jag såg var alla andra FBKsupportrar på sittplats fanns. De fanns överallt. Hela vår rad ställde sig upp. De bakom oss ställde sig upp. De till vänster om mig ställde sig upp. Vi var många och vi skrek och tjoade. De fem grabbarna nedanför oss tjoade inte. Efter det spelade grabbarna på med fart och fläkt och fick även spela boxplay, vilket de klarade galant. 1-2 dundrades in av Görtz. Vi reste oss igen och vrålade ut vår glädje och applåderade händerna röda. "Så jävla braaaaa!" skrek jag glatt. Killarna nedanför tittade surt på mig. De fick dock jubla lite senare då vi precis blivit fem man på isen efter ett välarbetat boxplay. Tollefsen gjorde en fantastisk insats under det boxplayet och rensade bort pucken 3-4 gånger alldeles själv. Hur som helst så fick LHC in 2-2 i krysset bakom Salák. Det kändes inte bra alls och orättvist var det med. Jag skakade på skallen. Lajunen förlorade pucken bakom vårt mål och därmed var 2-2 ett faktum. Retsamt. Den äldre farbrorn snett nedanför mig till vänster vände sig om och log sitt bredaste leende och tjoade med sina äldre vänner. Han sa någonting till dem och så tittade han mot mig igen. Tänkte han månne försöka få igång läktarbråk? Då hade han vänt sig till fel person. Jag slåss inte. Jag är emot våld av alla dess slag. Jag hittar mina egna sätt att "vinna mina matcher" i form av ord. Som ni vet så finns det ett uttryck som heter "Skrattar bäst som skrattar sist".

 

Det kändes som om Lajunen bjöd hemmalaget på det målet. Även i slutsekunden av andra perioden höll vi på att få in ett mål. Den här perioden stod banne mig domarna ivägen över allt på isen både för våra forwards och backar. De tillät Linköpingsspelarna riva och slita i Paulsson som bara den utan utvisningar och inte ens när de ville ha Per Åslunds hjälm och tog sig ett nacksving hände ingenting.