Ja, man kan tro att min blogg enbart handlar om Färjestad. Det förstår jag, men det är även laget som jag är mest insatt i och som jag stöttar fullt ut. Ja, jag kan skriva under en matchs gång på ett sådant vis som gör att jag kan låta arg på mitt lag. Jag är inte arg. Jag är, precis som de, en frustrerad supporter. Ledsen och besviken kan jag bli, men aldrig på dem som personer. Bara på laginsatser av mindre klang...I matchen så lever jag mig in med hela känsloregistret. Om man inte gör det när man ser på hockey...ja, då är det ju som att tugga tuggummi utan tuggummi, om ni förstår vad jag menar....Så fort slutsignalen har gått så är jag i alla fall redan fokuserad på nästa match (oavsett resultat). Stöttar och peppar mitt lag gör jag alltid. Gnäll kommer man ingenstans med. Gnäll gör ingen människa glad. Gnäll föder inte framgång. Inte självömkan heller.

Jag tänkte ju då inte skriva om Färjestad just nu, men se hur det blev...

Egentligen skulle jag ju kommentera Elitserien i sig, eftersom jag lovat er att skriva om hockey. Inte enbart Färjestad.

Om ni tar en titt i tabellen. Vad förvånar er mest?

Det jag har reagerat på mest (för lag åker upp och ner och upp och ner igen i tabellen under säsongen), så är det nog Linköping HC ändå. Jag håller inte på LHC (nä, jag håller ju på Färjestad som ni kanske vet?), men ändå vill jag inte att östgötarna ska åka ur Elitserien. Faktiskt inte. Det skulle nämligen innebära att jag inte skulle få se så många livematcher som jag faktiskt ändå gör under en säsong....