Det började bra. Vi gjorde 0-1 av Rickard (va vad det jag sa?). Sedan kom då Dick Axelsson och gjorde det bra dåligt. 1-1 i tredje perioden och så blev det övertid.

 

Det blev förlängning...

 

Å så gör då Per bästa Åslund 1-2 och 2 poäng var ett faktum. Ett riktigt bra faktum om ni frågar mig.

 

Jag har följt matchen via webradion.

Jag vill härmed gratulera Färjestad Bollklubb på 80 årsdagen. Vad ska man säga? Ord. Jag bara snubblar på de. Jag får liksom inte ner vad jag vill ha sagt. Jag kan inte förklara hur mycket föreningen och laget betyder för just mig. Det har inte alltid varit så, men det har varit så en lååång tid. Jag kan väl sammanfatta det så här i alla fall:

 

 

 

Färjestad BK.

 

Det laget alltså. Det väcker känslor. Hela känsloregistret inkluderat.

 

Glädje/lycka. När de gör mål. När de lyckas vända underläge till seger. När de tar SMguld. När de mår bra både på och utanför isen.

 

Sorg. När de förlorar matcher. När vi slås ur SMslutspel. När spelare mår dåligt.

 

Hat. När domare dömer fel. När domare missar avgörande sekvenser i matchen.

 

Kärlek. När laget tar SMguld och när det är motgångar på löpande band. När vinsterna kommer som på rad. När tabelläget är av bättre slag. När vi ligger sist i tabellen. I med- och motgång alla dagar i veckan under hela året. Då är det kärlek tilll klubben. 

 

Oro. När spelare blir skadade.

 

Rädsla. När  någon spelare ligger kvar på isen den där liiite för långa studen efter en tackling.

 

Frustration. När spelet totalt låser sig och de inte blir bättre under någon del av matchen. När allt går mot laget. När marginalerna inte är med oss.

 

Ja, listan kan göras lååååååååååååång, men det var ett axplock av känslor och ord bakom dessa.

 

 

 

 

Å Salák fick man visst köra omkull med. När Nygga och Tollefsen tog bort de motståndarna som körde på vår målis blev Nygga utvisad. Braaaaaaaaaaa domaren. Stora Hjärtat och det Hårda Arbetet fanns där i tredje perioden, även om det ett tag var för nervöst för min smak. :)

 

Holtet sköt en puck mot Andersson (LHC målvakten) och hela arenan trodde att Andersson hade räddat den. Det gjorde han inte. TACK för den gästvänligheten! 2-3 var ett faktum. Grabbarna nedanför mig blev tysta och den äldre mannen snett till vänster framför mig sa inte möe. Resten av perioden var det verkligen till att kriga och försvara sig. LHC kom med fart och med snabba passningar. LHC brukar ha tur och kan vända underlägen till segrar. Nu var jag plötsligt inte så lugn längre då de kom närmare och närmare och vi små korta stunder yrade omkring och var nästan lite överspelade ett tag. Jag och bästis vrålade 100-tals gånger att vi skulle ta ut pucken och äga vår egen zon. När det var ca 2.5 minuter kvar av matchen så tog de ut sin målvakt och de började verkligen det tunga artelleriet. Jag hoppade på min sittplats och de bakom tyckte nog att jag skulle stått på Borta Stå istället. Som ett popcorn höll jag på. Fiii fanken så nervöst. Jag vet att mitt lag är bra på att försvara sig, men jag vet också (och har fått uppleva det allt för många gånger i CC), att LHC kan göra det mest oväntade bara för att jäklas med mig liksom. När jag poppat omkring där i slutsminuterna och vrålat till mitt lag att de skulle slå ut pucken och helst sätta den i tom bur, tittat på matchklockan som hade nedräkning i slowmotion och hållit för både ögon och öron stundtals, så ljöd ÄNTLIGEN klockan och matchen var över. Vi hade tagit TRE poäng och vunnit i CC. När hände det senast? LHCpubliken lämnade men vi stod troget kvar (en hel  hop av oss FBKsupportrar på både sitt-och ståplats) och sjöng, applåderade och skrek. Det var den goaste av alla segrar denna säsongen. Är man östgöte i CC och håller på FBK så ÄR det en goooo seger.

 

Spelarna tackade varandra och sedan gled FBKlaget fram till Borta Stå och slog klubborna i isen och tackade dem. Fast det bästa av allt som värmde mitt FBKhjärta var ändå när Åslund och Wallin även tackade oss på sittplats med att klappa i händerna och vinka. Det är som det ska vara!

Jag sa till mina vänner att det kommer bli vinst för oss ikväll, så de kunde vara lugna. T var inte så lugn och R var inte lugn alls. Jag dock var coolare än is. :)

 

I andra perioden så var farten där, passningarna var ännu bättre och det gick liksom snabbare över hela isen. Det resulterade i 1-1 av Nygga (kanonen himself) och där och då skrek jag rakt ut av glädje och ställde mig upp. Det var också där och då som jag såg var alla andra FBKsupportrar på sittplats fanns. De fanns överallt. Hela vår rad ställde sig upp. De bakom oss ställde sig upp. De till vänster om mig ställde sig upp. Vi var många och vi skrek och tjoade. De fem grabbarna nedanför oss tjoade inte. Efter det spelade grabbarna på med fart och fläkt och fick även spela boxplay, vilket de klarade galant. 1-2 dundrades in av Görtz. Vi reste oss igen och vrålade ut vår glädje och applåderade händerna röda. "Så jävla braaaaa!" skrek jag glatt. Killarna nedanför tittade surt på mig. De fick dock jubla lite senare då vi precis blivit fem man på isen efter ett välarbetat boxplay. Tollefsen gjorde en fantastisk insats under det boxplayet och rensade bort pucken 3-4 gånger alldeles själv. Hur som helst så fick LHC in 2-2 i krysset bakom Salák. Det kändes inte bra alls och orättvist var det med. Jag skakade på skallen. Lajunen förlorade pucken bakom vårt mål och därmed var 2-2 ett faktum. Retsamt. Den äldre farbrorn snett nedanför mig till vänster vände sig om och log sitt bredaste leende och tjoade med sina äldre vänner. Han sa någonting till dem och så tittade han mot mig igen. Tänkte han månne försöka få igång läktarbråk? Då hade han vänt sig till fel person. Jag slåss inte. Jag är emot våld av alla dess slag. Jag hittar mina egna sätt att "vinna mina matcher" i form av ord. Som ni vet så finns det ett uttryck som heter "Skrattar bäst som skrattar sist".

 

Det kändes som om Lajunen bjöd hemmalaget på det målet. Även i slutsekunden av andra perioden höll vi på att få in ett mål. Den här perioden stod banne mig domarna ivägen över allt på isen både för våra forwards och backar. De tillät Linköpingsspelarna riva och slita i Paulsson som bara den utan utvisningar och inte ens när de ville ha Per Åslunds hjälm och tog sig ett nacksving hände ingenting.

Hur är ni? Är ni sådana som börjar tagga när ni kliver in i en arena för att se ert favoritlag spela? Det är inte jag. Jag börjar tagga redan kvällen innan dagen jag ska se mitt lag spela live. När jag tagit min bil, en bästis och en vän till Cloetta Center så var jag redan då iklädd 73 Grundel - bortatröjan och min vita FBKmössa. Bästis iklädd sin 51 Wallin-tröja och vännen iklädd hemmatröjan. Så fort vi klev ur bilen så möttes vi av en LHCsupporter som sa att vi inte kommer att komma in i arena sådär då det faktiskt är dresscode dit. Skämtsam kille. Han hade inte ens köpt biljett till matchen visade det sig senare då vi klev förbi honom då han stod i biljettkön. Vi kom in. Där möttes vi av ännu fler vackert klädda FBKsupportrar. Utanför såg vi klacken stå och vänta på att få bli insläppta och Färjestadbussen. Det gjorde mig glad. Köpte matchprogram och sprang förbi den där shoppen de har.  Iväg till läktare D. Där placerade vi oss på rad 3. Det kryllade av LHCsupportrar omkring oss. Nedanför oss satt 5 smågrabbar i 9-årsåldern. Mer om det senare. Snett framför mig till vänster satt en äldre man. Mer om det senare också.

 

Väl på plats så började Borta Stå fyllas och de höll låda från det de klev in till det de klev ut. Härlig stämning. Skön sång och pepp utan depp! Hoppande, skrikande och viftandes med flaggor. Sedan har ju LHCs klack med intagit en hel kortände i arenan. De hördes inte alls innan matchen (inte samma stämning som i LLA alltså). De var rätt anonyma under hela matchen om jag ska vara ärlig. De sjöng och skrek i intervaller, men FBKklacken de sjöng HELA tiden. Så man kan säga att redan där så vann vi kampen. Då var ändå FBKs Borta Stå en tiondel av deras klack i antal och platsutrymme. Jag visste att det brukar vara fullt med FBKsupportrar även på sittplats i CC (Cloetta Center), men man vet aldrig var de befinner sig förrän FBK gör mål....Någonting som LHCklacken tillsammans med sittplats är bra på är deras samspel och gemensamma påhejningar i hela arenan. DET är någonting som FBKklacken och sittplats i LLA bör ta efter. Härma helt enkelt. :)

 

Innan pucken släpptes så sa jag till mina vänner att jag kommer hålla tyst hela matchen pga hosta, snuva och redan rossel i halsen. Två minuter in på första så var det jag som skrek mest....:) Vi var rätt sega i benen under första periodhalvan och det straffade sig i att LHC fick spela PP (då jag inte förstod varför Berglund blev utvisad faktiskt), backarna inte fanns på plats och pucken hoppade in bakom Salák. Grabbarna nedanför oss tjoade. Jag svor. Men men. I slutsekunden så var Holtet nära på att göra mål på en bra passning. Perioden slutade dock 1-0 till LHC och de var nöjda. Jag tyckte dock att vi kom in i matchen bättre angående farten och passningsspelet i andra halvan av första perioden.

 

 

 

Nu står det 4-0 tack vare äldst på isen - Christian Berglund.

 

De lät Martin Gerber stå i andra perioden. Det spelade ingen roll. Vi gjorde mål ändå.

 

 

Det är vad som står efter första perioden i matchen mellan Färjestad och Rögle.

 

1-0 Nygga.

2-0 Görtz.

3-0 Paulsson.

 

Söta exexet började med att hojta om MODOvinst och att vi skulle få stryk långt innan matchstart. Jag förklarade för honom att det är orutinerat att ta ut segrar så. Efter matchen fick han sig ett härligt inlägg på sin logg på Fejjan. Han raderar det säkert, men öj så roligt att få skriva det. :)

 

För vi vann. Vi vann med 0-2. Paulsson gör 0-1 i första efter 36 sekunder. Röymark gör 0-2 i slutminuten då deras målvakt var bortplockad.

 

Det var en rätt seg match om man ska döma av webradions kommentatorer....De som skrattade när Salák blev pååkt och inknuffad i sitt egna mål för andra gången i matchen. Även de blev tysta efter slutsignalen hade ljudit.

 

Behöver jag säga mer än....Just det. Ord är överflödiga. Vilken härlig hockeykväll det är.

Till att börja med så kan jag ju trösta Brynäs med att vi vet hur det känns att göra allting rätt utom mål. Dock inte sagt att jag hyser empati angående den punkten. Jag har annat att tänka på. :) Vi vann med 3-0 och fastän Peppe satte sista i öppet mål så var det skönt att han fick göra det.

 

Mitt lag kom ut med en helt annan energi. Lagkaptenen himself visade vägen genom att dunka in 1-0 och sedan gjorde Åslund 2-0. Jag väntade på att Anton skulle göra 3-0, men det blev Peppe som fick göra det istället. Skitsamma. Huvudsaken att det blev mål.

 

Det var fart och raka passningar. Man gjorde det enkelt och man höll ihop laget. Det var skönt att se och det var gött för killarna att få känna just det där att man gör en skitmatch i en och en halv period för att sedan tuffa på och vända speltrenden mentalt. Gick av isen som vinnande lag. Det är rätt stort faktiskt.  Om vi nu tittar i backspegeln.

 

Men min största hjälte ikväll stavas S  A L À K! Alexander SALÀK! Vad ska de göra? Vi har Alex.

I första perioden så gick vi omkring på isen och var fel hela tiden. Det kändes som att vi letade efter den perfekta chansen innan vi sköt på mål. Än en gång säger jag att det behöver inte vara snyggt utan den ska helt enkelt bara in. Raka, snabba passningar med kvicka ben. Det saknades i första och i första halvan av andra. Sedan  så vaknade laget till lite och gjorde just så. Dock för många anfall togs direkt ner i sarghörnen istället för att utmana och fylla på bakifrån. NÄRA var det för Brynäs och vi ska vara glada eller som jag ser det, TACKA SALAK att det fortfarande står noll noll. Haknäs ska också vara glada över att de har sin vän stolpen. Där kunde det lika gärna ha stått 1-0 till oss. Tempohöjning och titta upp så ni ser vad ni har varandra i tredje, så vinner vi det här. Mål ja. De kommer om ni sätter fart, spelar enkelt och skjuter. Fyller på med mannar som tar returer. Vi S K A vinna det här!