Det blir 4-4 i sista perioden och förlängning väntar. Då har vi haft 0-3 och 2-4, men det hjälper oss inte när vi spelar som vi gör i egen zon. Det spelet där vi inte vinner närkamper och förlorar puck så att man som tittare får boxplaykänslan rakt igenom. Det är inte okej. Utvisningarna är inte heller okej (även om domarna står för en del...). 

 

Vi var så nära i förlängningen att avgöra det här, men nej då. Varför ska min dag få sluta lyckligt när den har varit skit från början till slut?  MODOtomtarna vinner med 4-5. Ja, de hade ju ingenting att förlora. De kunde ju slåss för sina liv. De kunda gör mycket där ute. De behövde sällan beskymra sig över att bli  utvisade, för det biev Tolle. Enbart för att han har #55 Tollefsen på tröjans baksida.

 

Nä, jag blir inte upprörd över att vi förlorar. Utan jag blir upprörd på det sättet som vi förlorar. Det är faktiskt inte okej. 

 

Vi blev väl för säkra på något sätt efter drömstarten. Å andra sidan bör vi vara så erfarna och rutinerade i laget så att vi inte faller i den gropen. Vi måste hjälpa varandra bättre både i anfall och försvar. Det måste gå snabbare där ute.

 

Jag vet. Jag har sådana krav. Jag vet även att det inte är lätt, men jag utgår ju från det jag ser händer på isen. Jag är inte arg. Jag är mest ledsen faktiskt. Ledsen över att behöva skåda hur allting där ute faller när det inte borde göra det. Well, nu glömmer vi den här skitmachen och fokuserar på nästa. I Karlstad. På onsdag. Det är där och då vi tjongar ut de där gnällisarna ur slutspelet. Om vi inte gör det, så gråter jag blod.  Då sliter jag mitt hår. Låt oss slippa den synen. Låt oss helt enkelt samla oss, fokusera och spela efter Stort Hjärta. HÅrt Arbete.

 

Avslutar med ett citat: