Kollegor i alla åldrar höll på.

Möttes i korridoren av M (Brynäsfan) som sträckte armarna i skyn och skulle kramas. Där stod jag stel som en pinne och vägrade att kramas tillbaka.
"Fusknäs....Ger ni domarna 10% nu eller?...Göra mål på offside, kan ni inte avgöra själva eller?..." Japp, skogstokig och aggressiv. Det var vad jag var där och då. Jag somnade förbannad och vaknade med samma känsla. Det slutade med att M gick in i sitt krypin och jag tog mig till arbetsrummet.

Sedan kom nästa....och nästa och nästa... med samma fråga: "Hur gick det i matchen igår?" "FUSKNÄS vann", fräste jag till svar var enda gång.

Därefter kom några LHCfans (som tydligen gav upp stödet i mitten av grundserien eller något) och HVfans (som förmodligen inte skulle säga någonting alls om vårt uttåg ur slutspelet)...Det var lätt att avväpna deras ordsalvor. :)

I matsalen gjordes det segerdans runt mig....Jag replikade med "tomma hot" och med glimten i ögonen. Det finns ändå gränser. Där började jag få lite distans ändå...Såg även M i matsalen. Han vågade inte ens titta åt mitt håll. :) Om ni tycker att Walles fightingface och killerlooks är skrämmande så är de ingenting mot mina när jag är ilsk. :)

Idag vågade M i alla fall vinka åt mig i matsalen och fick en "slängkyss" till svar. Vi gick alltså på semester som de vänner vi är.

Jo. Det är som det ska vara. Tugget, käftandet, retandet...Det får man leva med när man är en så stor FBKvän som jag är. Det är sådant man får bjuda på helt enkelt. Jag trivs med det. Roligast är väl ändå när man får vara den glada i sammanhanget, men vi kan ju inte vinna jämt...tyvärr.